Bara tårar.
Jag vill gärna upplevas pigg o glad av folk. Jag hoppas att dom flesta kan uppfatta mig så iaf. Men mina närmaste får verkligen se mitt helvete emellanåt.
Daniel får ta så sjukt mkt gråt, ångest och klagomål från mig.
När folk frågar: Hur är det?
Då svarar man oftast: bra! (Om de inte har hänt nåt särskilt.)
När man har kronisk värk tröttnar folk om du varje gång svarar: Inte bra, jag har ont.
Men det är ju det som är sanningen. Man har ont HELA TIDEN, dygnet runt. Varje timme, varje minut o varje sekund.
När man mår som sämst känns det ok att säga att man har ont, men de känns som att det är rätt ofta nu.
Normalstadiet är att man har jävligt ont, när det är värre (ca 3 ggr i veckan) gör det så in-i-helvetes ont. När det är som det varit i dag finns det inte ord. Bara tårar.
Hela bröstryggen låser sig, mina muskler blir hårda som stålrör (citat av chockad kiropraktiker) sjukt stora knutor överallt, nacken går inte att röra riktigt. Nackfästena känns som man ger en elchock upp i huvudet när man rör dom. (jättefel meningsbyggdnad men pallar inte ändra.. men detta orkade jag tydligen skriva..hmm. märkligt..) Förslitningsskada i nacken gör att nerver kläms som går upp i huvudet och ner i ögonen, vilket gör att jag har svårt att se. Påminner om migrän. Fast inget flimmer för ögonen. Det känns som att ögonen ska skjutas ut ur skallen när som. När det gör som ondast spyr jag av smärtan. Som idag.
Denna dagen har varit den värsta på länge. Jag klarade inte ta hand om lillan. Jag kan inte lyfta henne ens. Jag låg inne på toa när Daniel kom hem. Lillan satt bredvid hela tiden. <3
Det är fruktansvärt att ta sig genom såna här dagar. Har varit dålig i 24 timmar nu. Men vad som är otroligare är egentligen att man orkar ta sig igen om varje dag med sin "normalsmärta". Så vad som är skrämmande är när jag tänker på framtiden. Hur kommer detta utvecklas? Blir jag bara sämre? Och framför allt, hur länge kommer jag orka?
Det är 17 år sen det började.
Hade jag haft gips, ett stort sår eller något som syns hade folk kanske förstått bättre. Detta syns ju inte. Men det påverkar precis allt jag gör.
Kärlek till alla som stått ut med mig i alla år! <3
Daniel får ta så sjukt mkt gråt, ångest och klagomål från mig.
När folk frågar: Hur är det?
Då svarar man oftast: bra! (Om de inte har hänt nåt särskilt.)
När man har kronisk värk tröttnar folk om du varje gång svarar: Inte bra, jag har ont.
Men det är ju det som är sanningen. Man har ont HELA TIDEN, dygnet runt. Varje timme, varje minut o varje sekund.
När man mår som sämst känns det ok att säga att man har ont, men de känns som att det är rätt ofta nu.
Normalstadiet är att man har jävligt ont, när det är värre (ca 3 ggr i veckan) gör det så in-i-helvetes ont. När det är som det varit i dag finns det inte ord. Bara tårar.
Hela bröstryggen låser sig, mina muskler blir hårda som stålrör (citat av chockad kiropraktiker) sjukt stora knutor överallt, nacken går inte att röra riktigt. Nackfästena känns som man ger en elchock upp i huvudet när man rör dom. (jättefel meningsbyggdnad men pallar inte ändra.. men detta orkade jag tydligen skriva..hmm. märkligt..) Förslitningsskada i nacken gör att nerver kläms som går upp i huvudet och ner i ögonen, vilket gör att jag har svårt att se. Påminner om migrän. Fast inget flimmer för ögonen. Det känns som att ögonen ska skjutas ut ur skallen när som. När det gör som ondast spyr jag av smärtan. Som idag.
Denna dagen har varit den värsta på länge. Jag klarade inte ta hand om lillan. Jag kan inte lyfta henne ens. Jag låg inne på toa när Daniel kom hem. Lillan satt bredvid hela tiden. <3
Det är fruktansvärt att ta sig genom såna här dagar. Har varit dålig i 24 timmar nu. Men vad som är otroligare är egentligen att man orkar ta sig igen om varje dag med sin "normalsmärta". Så vad som är skrämmande är när jag tänker på framtiden. Hur kommer detta utvecklas? Blir jag bara sämre? Och framför allt, hur länge kommer jag orka?
Det är 17 år sen det började.
Hade jag haft gips, ett stort sår eller något som syns hade folk kanske förstått bättre. Detta syns ju inte. Men det påverkar precis allt jag gör.
Kärlek till alla som stått ut med mig i alla år! <3
Kommentarer
Postat av: jessica
men älskade camilla.... fy fan vilket helvete.
Förstår att du försökt få hjälp och att det inte finns någon att få....lider med dig vännen...
stor kram från oss!!!
Postat av: Kaatzi
Kram på dig.. <3
Postat av: Marie
Älskar dig! (och lillan hihi)
Önskar så mycket att du ska bli bra!!
Trackback
