cmagnell

Det finns ingen som kan köra bil förutom jag!

Det finns ingensrans jag svär så mkt som i trafiken.

Blir ursinnig om bilen bakom ligger för nära.

Blir frustrerad om bilen framför kör för sakta.

Tänker: jävla idiot! om någon kör förbi mig i rasande fart.

Tänker: Men tryck på gasen för fan jävla söndagsåkare! när jag kör om folk.

Blinka då pucko!!

Oj, nu glömde jag blinka.. (fast dom borde ju fatta va jag skullle eller?)

När en fotgängare går på övergångsstället och inte tackar när man stannar tänker jag: Men tacka för fan!!!

När jag går på övergångsstället skulle jag inte få för mig att tacka.. Det är ju min rätt att gå över! Dom SKA ju stanna!

Jag hatar cyklister!!! Dom är överallt och gör som dom vill!!! Dom har INTE företräde vid övergångsställe! Tex på Ystadsvägen vid McDonalds.. Och dom som kommer från Stadshuset och ska korsa Spångatan.. Gaah!!

När jag cyklar hatar jag bilister! Dom kollar sig inte för! Dom tror dom äger gatorna! Du kan väl stanna och släppa fram mig? Det är betydligt jobbigare för mig att stanna cykeln och börja igen, än vad det är för er att sakta ner och rulla lite bara eller stanna. Ni har ju för fan gaspedal!!!

Jag hatar bussar! Jag har lärt mig att på väg under 70 (tror jag) har dom företräde när dom blinkar ut. MEN vad jag förstått har dom INTE företräde när det gäller att byta filer. Men det gör dom kors och tvärs hela tiden! Vet inte hur många ggr man har hållt på att bli nedprejad.. (?)

Om jag kört buss hade jag förmodligen hatat alla bilister...

Så här fortsätter det... Handlar det om att man har mkt aggressioner inom sig som måste ut? Och att det är lättast att få ut dom utan att egentligen konfrontera personerna? Om man inte hytter och tutar, (vilket jag ibland försöker, men tutan e lite konstig så de blir oftast försent och en sån glad tutning, med två tutningar, (tut,tut!) som om man ser någon man känner.. Pinigt...) så märker folket inte ens att man blivit arg egentligen.. Man kan alltså skrika och bete sig utan att ta konsekvenserna av vad man sagt om dom lyckligt ovetandes människorna omkring sig. Det är ju bra.

En gång blev jag så arg på en som satt i bakluckan på mig, så när han väl körde förbi räckte jag upp det ökända långfingret. (moooooget!!!) Jag kollade inte ens på föraren, jag va såååå arg!!!
Lite längre fram va där ett rödljus. I min fil låg tre bilar framför. I filen bredvid var där ingen förutom idioten. När jag närmar mig ser jag att han har stannat lika långt bak som jag kommer stå. Jag smyger fram bilen och kryyyyper ihop så mkt jag kan och kikar försiktigt in i bilen med ett stelt smajl.. (ni vet när man pressar ihop tänderna och drar smilbanden så långt rakt ut man kan... har lagt upp bild nedan där jag demonstrerar. Har lagt till konstigt ljus så att effekten ska bli starkare så ni verkligen kan känna min rädsla)
Där möts jag av två unga killars ansikten som börjar garva.
Så jag gör det enda rätta i denna situation.
Jag räcker ut tungan och ger dom två långfinger ist!


En gång råkade jag fastna med min stora väska mellan ratten och min (stora) mage (bröst? Who knows??), när jag skulle hoppa ur bilen,  vilket resulterar i att jag tutar som en galning,(ändrade nog från imperfekt till presens precis..eller nåt...) och precis då går en stackare precis framför bilen. Han blev livrädd!!(imperfekt igen?) Jag drar på det stela smajlet och sträcker upp händerna(back to presens?), (som om någon riktar en pistol) sen började jag asgarva..(imperfekt) De gjorde inte han.. (jobbigt med tempus..) (min gamle svensklärare Vivi Säll hade gråtit..)