cmagnell

Känner att jag bjuder alldeles för lite på mig själv här på bloggen, så jag vill gärna dela med mig av det pinsammaste jag någonsin gjort.

Bakgrundsfakta:

Efter dåliga erfarenheter av förhållande förvandlades jag till en person som blev äcklad och sprang för sitt liv om någon kom för nära. För nära kunde räcka med ett sms för mkt. En blick för trånande. Några ord för mkt. Minsta lilla för att jag skulle känna mig trängd.

Med detta följde också ett annat mer förödmjukande beteende. Nämligen att jag kunde intala mig själv att jag var kär i folk jag inte kunde få. Jag trodde alltid att om jag bara skulle fått just HONOM så skulle jag inte bli äcklad eller rädd. Men vid dom tillfälle jag till sist fick upp hans intresse kröp det i kroppen på mig och jag spang för glatta livet.

Detta höll på i måååååånga år. Ett sjukt beteende som jag byggde upp för att skydda mig själv från att bli sårad.
(Shiiit va seriöst detta låter...de va inte meningen.. men känner att jag måste förklara annars verkar jag ännu sjukare i huvudet när ni läser resten..) 

Såå.. En gång gick ett av mina beteende överstyr...

Jag och en vän åkte utomlands på semester. Vi va typ 18 år tror jag. (att jag inte kommer ihåg exakt är ett bra tecken) Vi va på detta partyställe i två veckor och då hinner man träffa myyyycket folk...

En kväll kom det fram en kille till mig på dansgolvet, presenterade sig och snackade lite. Han va snygg men jag va så trött och det kom fram killar hela kvällen (och alla andra kvällar) och snackade så jag lyssnade inte så mkt.
(Nu menar jag INTE att jag va poulär eller så, alla tjejer hade killar som kom fram hela tiden) Men i vilket fall blir man lite trött på det till slut.

Vi dansade och lite så. Sen bestämde jag mig för att nu vill jag gå hem. Så jag sa hejdå, ha de.. Han frågade om han fick följa mig.
Jag sa: Ok, men bara ut från stället... (jag tänkte att de lär han ju skita i då...)Men ack så fel jag hade.. Han följde snällt med..
När vi kom upp hade min vän en kille med sig som skulle följa henne. 
Jag tänkte, de är ju en bit att gå. Kul att gå med dom två då..
Så jag sa att ok, du får följa mig hem, men du får INTE gå med in! Och han bara.. OK!!
(hmmm...han tror att han får följa med tror jag..men sååå fel han har,,,)
Vägen hem va riktigt trevlig! Jättegullig kille! 

När vi kom hem skulle min väns kille med in..
Jag tänkte, va fan.. Ok då..
Det blev att jag o my guy satte oss där inne o dom andra två där ute.
Sen satt vi och snackade heeeela natten.. (ja, ok, hångel också...haha!!) 

När han gick bestämde vi att vi skulle träffas på samma uteställe nästa kväll. (hadeinga mobiler då förr i tiden..)

Nästa dag blev jag sjuk och stannade hemma.. Jaha.. Honom kommer jag aldrig se igen, tänkte jag..

Mitt i natten knackade det på vår dörr.
Utanför stod han och såg osäker ut.. 
Han frågade om jag va själv. Ja, sa jag.
Han sa: jag visste inte om du struntat i att komma eller träffat någon annan, men jag va tvungen att se dig igen!! 
(naaww....)
Jag förklarade att jag va sjuk.
Han kom in och vi satte oss på balkongen.
Han hade gått runt och letat jättelänge innan han hittade vårt hotell. (tulle då..)
Vi satt uppe till gryningen ännu en gång. Jättemysigt!

Under dessa timmar vu spenderat tillsammans försökte jag hela tiden luska ut hans namn... Jag lyssnade ju inte då när han presenterade sig på utestället.. Och jag kunde ju inte fråga nu!!!

Han sa, kan jag komma imorgon(idag) efter vi varit på stranden? Självklart kunde han det och vi bestämde en tid.
Jag va hemma när han skulle komma och tiden gick. Jag satt och väntade i nästan en timme.. vilket gjorde att när han kom va jag inte på lika gott humör längre.. Hade mkt hellre legat vid poolen än att sitta där och uggla.. (OM vi bara hade haft mobiler på den tiden... Tänk så annorlunda detta kunde slutat...)
Vi snackade lite allmänt, men jag kände mig bara irriterad.
Vi började prata om kvällen men jag visade inget direkt intresse. Sa typ, vi får se..
Vi såger hejdå och i typ samma sekund som han stänger dörren efter sig ångrar jag mig!! (varför bytar jag tidsform??? Orkar inte ändra nu, ni får ha överseende..)
Jag har träffat personen i några dagar bara, kanske INTE läge att va tjurig..
Jag får för mig att jag ska springa efter och be om ursäkt när jag kommer på att jag kan inte ropa på honom... JAG VET FORTFARANDE INTE VAD HAN HETER!!!!!
Så jag stannade inne.
Sen va han borta...

Strax därefter började min besatthet...
Tänk om han va den "rätte"? (sjukt pisamt nu..)
Detta kanske blir som i en romantisk film? (kommer inte ihåg om jag tänkte så, men förmodligen..)

När vi kom hem började vi så smått skoja om att försöka leta upp honom..
Började söka på hans hemstad.. Skickade ut beskrivning till ett par killar som bodde där och fick tag i en kille som skickade länkar till alla fotbollsklubbar där, eftersom jag visste att han spelade. Där hittade jag honom.
Henrik Andersson.
Samtidigt får jag ett mail av någon kille vars bror var med Henrik på resan.. Då har han fått mitt mail av någon annan. Mitt mail har alltså börjat skickats runt som en efterlysning!!!!
Han lovar att försöka få tag i honom.
Sen får jag ett mail av en ung tjej som bor granne med honom!!!
Så får jag hans adress..

Allt gick väldigt snabbt och jag blev så exhalterad så jag skrev ett ganska desperat brev till honom. (eller rättare sagt MYCKET desperat brev) (jag skäms bara jag tänker på det..)
Skrev min adress och hemnr och så.

Tiden gick och jag hörde inget. Började tappa hoppet.

Men så en dag berättar en kompis syrra om sin kille som hon träffade på Kos och hon hörde av sig när dom kom hem och bla bla.. hörde inget.. sen hade dom återträff för dom som jobbat där (eller hur det var) och då träffas dom igen och han har inte läst hennes brev. (han hade fått från så många så han fick ångest och slängde alla utan att läsa) Och nu va dom såå lyckliga tillsammans!
Jaha.. Då börjades de om på ny kula..
Jag skrev ett brev till.. (NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

Och jag fick svar!!! Han hade inte fått de andra!!!!

Nä, bara skojade. Han hörde inte av sig.
Insåg att posten har förmodligen inte gjort av med båda breven.

Då började jag inse vad jag gjort.
My god va pinsamt.
Den ångesten skojar vi inte bort.

Ett par år senare spriner jag på honom i gbg på en klubb..
Hej på dej! Pinsamt värre, men de va bara till att bita i det sura äpplet.
Hans kompis fattade direkt när han sa: De e hon från skåne!! (dom har nog skrattat sjuukt många ggr åt mig.. :( )
Vi snackade om breven och han sa att han inte visste vad han skulle svara, så de va därför.. (säkert..)
Så jag sa: Eller så ville du inte kanske?
Och han svarade: Nej.
(skönt att vi redde ut det...)

Sen försvann han igen.

Tills för några år sen när jag jobbade i Sälen.
Plötsligt står han och kollar på mig på Hc..
Har aldrig kollat bort så snabbt.
Tacka gud att jag va mörkhårig och litta tjuck i Sälen, måtte han inte känna igen mig och sprida historien på fjället om hon frisören som e helt sjuk i huvudet!!
Såg honom några ggr till och va väldigt mån om att försöka ha ryggen emot och att inte prata när han va i närheten, så att jag inte skulle avslöjas av min oförglömliga skånska.

Har inte stalkat någon (lika grovt) sen dess.